Döden stod för dörren

Ikväll när Hanna och jag stod och förberedde kvällens middag, vilken förresten helt plötsligt visade sig ha åtta deltagare, så ringde det på dörren. När jag svarade ropade det: ”C’est la mort” – ”Det är döden”. Döden ville ha godis tydligen.

Som tur var hade mina grannar (här en av dem på bild) lite godis i källaren som de kunde ta fram. Jag var högst oförberedd…

Men nu har jag Allhelgonat lite på min balkong också, för säkerhets skull:

Det kom en leverans…

Idag kom det en leverans med vin som jag har väntat på! Jag träffade en tysk tjej på en fest för cirka en månad sedan – som visade sig ha en familj som äger och driver två vingårdar i Mosel i Tyskland. Nice! Så jag blev inbjuden på vinprovning, hann prova ett par viner innan jag skyndade mig för att hämta upp mina föräldrar som kom till Bryssel.

Jag beställde hur som helst fyra olika sorters vin, två av varje och ser verkligen fram emot att prova dessa! Några dyrare och några enklare. Totalt sett betalade jag 56 E för 8 flaskor, (varav 2 Auslese och 2 Spätlese – dvs sen och extra sen skörd = dyrare viner) och fick dem levererade till dörren! Hon har tagit hem vinerna själv från Tyskland när hon varit hem och hälsat på. Vilken bra affärsidé!

Här är bilder:

Kiev – Ukraina

Nu är jag hemkommen efter ett par dagar i Kiev som ju är huvudstad i Ukraina. Superspännande och roligt att få se en del av världen som jag åtminstone inte alls  känner till sedan tidigare. Här kommer lite funderingar och tankar kring resan i punktform, och som vanligt en hel radda bilder så klart!

• Själva staden är så himla stor och pamig. Väldigt europeisk med inslag av sovjet-arkitektur och -statyer. Kitschigt, slitet, modernt och pampigt – samtidigt. Cool stad tycker jag. Och så har de ju lökkupoler på lite kyrkor och kloster och sånt – det gillar jag. Sååå fint.
• Hotellet vi bodde på var däremot supersunkigt. Det var så inpyrt med rök, och alla rökte överallt för att bidra med lite mer rök för säkerhets skull.  Så jag blev ju sjuk så klart i min astma, och hostar fortfarande som attan. Men jag medicinerade så mycket jag kunde och hoppades på det bästa. Vad göra? Hotellet ägs av ett eller flera fackförbund tydligen. Och har en stripteaseklubb i huset. Intressant kan man tycka.
• Man får sig serverad frukost vid bordet på hotellet. Och bara en kopp te eller kaffe, vill man ha mer får man slanta upp.
• Valutan heter Gryvna och för att få Euro delar man med 12,5. Så det var så klart väldigt billigt för en västeuropé. För dem själva är det så klart inte alls så billigt det mesta.
• Själva mötet gick bra och jag knöt lite nya kontakter. Varför jag var där? Jo för att knyta band mellan PlayFair kampanjen som handlar om villkoren för arbetarna som tillverkar OS-prylar, och mellan Decent Work kampanjen för arbetarna som bygger arenorna för fotbolls-EM 2012, som ju ska hållas i Ukraina / Polen.
• Dricka ska man ju tycker jag göra ibland när man träffar kompisar och trevliga arbetskollegor. Jag har numera koll på ukrainsk vodka (inte alls dum!), urkainskt vin (njae, inte särskilt gott faktiskt) och ukrainsk champagne från Krim (not bad not bad at all…)
• Äta ska man. Vanligaste fördomen (har jag lärt mig av min kompis Ulf A) är ju att man inte har några fördomar. Min fördom vad gäller Ukraina var äcklig mat – och att folk bär pälsmössa – men det senare var ingen fördom utan bara sanning. Maten var dock inte så dum. Rätt lik svensk mat – bara annorlunda tillagad. Mycket säsongsbaserade grönskare, som i Sverige, potatis, kött och morötter och kålrötter och sånt. Mycket soppor – goda dessutom. Men hysteriskt trist och torrt bröd. Goda korvar. Vi fick Chicken Kiev också, en stor friterad bit kyckling, och när man skär sönder själva friterade maten så rinner det ut smält varmt smör som man har som sås – det var faktiskt riktigt gott!
• Jag är lite fascinerad över språket i sig, dels förstår man verkligen inte kvastskaft av vad de säger, dels låter de arga vad de än säger.

Men en bild säger ju mer än tusen ord så här kommer de…

Utsikt från hotellrummet. Rökiga sunkhotellet.

Lenin i tunnelbanan.

Cool byggnad, notera stjärnan i toppen.

Testar lite Ukrainska vodka… och äter Chicken Kiev.

Och så arbetade vi litegrann…

Hade lite svenskt sällskap också – Niklas
från Elektrikerna. Lost in translation…???

Ukrainsk champagne från Krim. Brut.

Ukrainsk champagne från Krim. Demi-sec.

Ukrainsk champagne från Krim. Röd. Som Lambrusco…

Lökkupoler – visst är det urtjustigt???

Minnesmonument över andra världskriget, 27 miljoner
män dog, och Kiev var första stad inom Sovjet att attackeras
- stora delar av staden bombades.

Fint Sverigebesök

Äntligen har jag fått besök av Anna. Vi firade med god mat, gott vin och massa massa snack. Här är menyn i bilder.

Pilgrimsmusslorna grillas i olivolja, vitlök, persilja…

…och serverades på grillat bröd med rosévin till…

Och vad är väl ett Brysselbesök utan musslor… och vad är väl musslor utan sina….

…hemgjorda pommes frites.

Kvinnor i mängd

Jag har inte plitat ner nåt här på ett tag av den enda anledningen att jag har varit så himla busy denna vecka. Så vad har då hänt?

Jo, ITUC har haft sin första World Women’s Conference. Här i Bryssel. Jag har inte varit så involverad i planeringen inför denna, helt enkelt av den anledningen att vi också i oktober har haft General Council (stort styrelsemöte med massa förberedande saker och dokument att fixa) och under samma möte också en World Day for Decent Work (som jag ju är ansvarig för).

Men till konferensen kom det många tjejer och kvinnor som jag har lärt känna genom åren så det var himla kul att träffa alla på en och samma plats även om jag inte alls hann prata med så många som jag ville.

Det började med en middag i söndags hemma hos mig med en tjej från Palestina, en från Kanada och en från Bulgarien. Så himla trevligt och mysigt. (Och så har det gjorts intervjuer med alla tre, som ni hittar länkade som ni ser.)

Sedan var det jobba hela måndagen, försöka hjälpa till med presskonferensen, hjälpa folk att hitta annat folk som det letade men inte kände, bland annat journalister.

Ett av mina uppdrag den här veckan gick ut på att följa en tjej från Hong Kong till Kinesiska Ambassaden eftersom hon blev rånad i Paris, på både plånbok och pass. Men det ordnade sig till slut och nu håller jag tummarna att hon kommer hem med sitt temporära papper i handen. Först var vi dit för att ansöka om passet, sedan igår för att hämta det. Ambassaden ligger helt off och hon hittar ju inte i Bryssel så jag fick agera guide, rätt trevligt för hon var en himla trevlig och snäll tjej. Roligt dessutom när jag ju har varit i Hong Kong så vi hade mycket att prata om.

I måndags var det mottagning för hela konferensen (465 kvinnor från 100-talet länder) i stadshuset på Grand Place. Det är så himla fint därinne, och inte öppet för allmänheten, och nu har jag haft turen att vara inbjuden dit två gånger. Stora, fina, gamla gobelänger på väggarna och gamla skråvapen (tänk släktvapen men för olika skrån istället) i guld och andra fina färger målade i taket.

Igår på lunchen hade vi TCO-lunch med deras delegation och jag. Vi pratade både jobb och annat. Himla trevligt och mysigt, plus att vi hann reda ut en del frågetecken mellan oss (mestadels kampanjrelaterat så klart).

Men i tisdagskväll hade ITUC sin egen mottagning men jag skyndade mig iväg till orkestern istället eftersom jag ju är så mycket på  resa att jag missar så mycket, och vi har en spelning på NATO i december. Så jag behöver verkligen öva!

Igår lyssnade jag på panelen som handlade om ungdomar och facket. Mycket intressant och mina kompisar gjorde bra ifrån sig. Sedan gick jag till ett möte på jobbet, kollade på mejlen, på de 205 olästa epostmeddelandena, men stängde snabbt igen eposten igen, gick och hämta två böcker till min spanskakurs, gick hem, sov 15 minuter medans den färdigköpta lasagnen gjorde sitt i ugnen, åt, och tog mig iväg till kursen trots akut trötthet.

Ja, det var det det. Så nu förstår ni varför jag inte har bloggat denna veckan. Dessutom så känner jag nu en förkylning vara på ingång – högst irriterande eftersom jag får besök i helgen som jag har längtat efter, samt åker till Ukraina på söndagkväll, vilket jag också har längtat efter. Shit happens. Enda positiva i kråksången är väl att jag har köpt en ny supersnygg klänning på en Noa Noa affär här i Bryssel, så när jag gör mitt tal på konferensen i Ukraina kan jag ju i alla fall vara snygg. Och fattig. Och förkyld. Ha ha. Nej, nu ska jag titta på några av de där epostmeddelanden som väntar på mig. Och försöka att inte kolla på den ENORMA godispåse min kollega Nelson köpte med sig från Svedala. Jag bad om lite smågodis, jag fick en hel godisaffär. He he.

Handover video

Vi har under lite mer än ett år drivit en namninsamling för Decent Work Decent Life. Nu har vi lämnat över dessa signaturer till olika institutioner på World Day for Decent Work den 7 oktober i år.

Vi ville uppmärksamma detta med en video. Så jag gjorde ett manus med text till videon och bad mina kreativa arbetskamrater åstadkomma videon efter mina instruktioner. Det gjorde de med den äran. Så här ser den ut:

Kärnvapen å sånt

Jag ska delta i en internationell fredskonferens i Stockholm nästa månad. Det ska verkligen bli jättespännande. Jag ska prata om vår anti-kärnvapenkampanj i två olika seminarier:

1. Lördag 7 november:
kl 1.30-2.40 pm Mobilizing people for change

Där ska jag som en av tre panelmedlemmar prata om vår kampanj (i åtta minuter) och hur vi försöker mobilisera för att stärka Icke-spridningsavtalet samt för ökad nedrustning i världen. Just nu finns det totalt 24 000 kärnvapen runt om i världen och dessa vapen har tillsammans en kapacitet som motsvarar 40 000 stycken bomber av samma storlek som den enda i Hiroshima som dödade över 140 000 människor.

Om man har varit i Hiroshima och Nagasaki och sett konsekvenserna av förödelsen är det bara helt omöjligt att vara för kärnvapen, några tror att det handlar om internationell säkerhet. Jo, men det finns massor med kärnvapen runt om i världen redo att skjutas iväg inom ett par sekunder, ska det vara säkerhet det? Och så tror man att man bara för att ens eget land inte har kärnvapen så är man inte berörd. Men allvarligt, Frankrike, Ryssland, Storbritannien t ex har kärnvapen. Ligger inte Sverige mitt imellan? Vi om några borde minnas Tjernobyl, framför allt vi från Gävleborg eftersom det var här atomerna regnade ned. Dessutom om ett nytt världskrig skulle utbryta med kärnvapen så skulle det s k Black rain som kommer efter en atombomb få katastrofala effekter för klimatet och det skulle fördunkla hela atmosfären så det skulle bli nattsvart, och atomerna skulle sedan regna ner över hela klotet (nu är jag ingen expert men hoppas jag har fått detta rätt beskrivit). Bara för att tala om några effekter. Självklart skulle dessutom strålningen spridas på många andra sätt, ett av de största problemen efter bombningarna i Japan var att folk var törstiga men fick ytterligare, inre, strålningsskador av vattnet. I många år efteråt (och delvis fortfarande) ökade missfallen och cancerkvoten är högre än annars i världen.

Hur som helst: om detta ska jag prata. Och om varför facket borde engagera sig i frågan.

Nu har jag dessutom blivit insatt i ett andra seminarium på söndagen, ett större seminarium och med hela 15 minuters talartid – supernervöst men jag får väl se till att förbereda mig väl.

2. Söndag 8 november:
9.00 – 11.00 am Reaching Critical Will for Disarmament

Jag har precis tittat igenom talarlistan och den är imponerande. Jag är jättestolt över vår kampanj och hoppas att vi på allvar ska kunna samla in många underskrifter, framför allt om de ideella organisationer som finns på konferensen hjälper oss… Nåja, men det är väldigt konstigt att se sitt eget namn mitt bland alla pamparna. Jag är bra på kampanjer, det tycker jag nog, men själv temat är jag inte så insatt i som jag skulle vilja. Men ändå, där ska jag sitta i en panel med Maj-Britt Theorin på min ena sida, på talarlistan finns namn som Erik Blix, Alyn Ware (har nyss fått svenskt pris), Lena Hjelm-Wallén, Pierre Schori, Rolf Ekéus, Thomas Magnusson + folk från alla kända internationella organ. Lätt galet faktiskt. Och inte så lite ångestframkallande – men eftersom jag är sån jag är – också spännande och superkul.

Orka gå i trappan eller?

Här är en video som jag har hittat genom Sven, tackar tackar.

Hade jag varit där hade jag organiserat upp folkhopen och lekt dirigent, det kan ni ge er på! (Fast jag tror inte att nån av er som känner mig hade tvivlat på den saken *garv*).

Hörde om ett annat experiment där man helt enkelt satte upp en skylt vid trappen: ”Om man regelbundet tar trappan istället för hiss eller rulltrappa så minskar man risken för hjärt- och kärlsjukdomar med X (jag minns inte hur många det var, men det var många) procent.” Det fick ett liknande resultat som ovan, typ 60-70 % tog trappan istället.

Men pianot är klart roligare.

Trötter

De senaste veckornas många arbetstimmar börjar ta ut sin rätt. Jag sover och sover och är ändå himla trött och seg hela tiden. Försöker röja undan i tankar och filer så jag får lite ordning på jobbet. Imorgon ska jag försöka städa mitt skrivbord, det är verkligen nödvändigt, men har definitivt inte varit prio på ett tag.

Imorgon börjar också min vaccinbehandling. Undrar om jag ens kommer att känna av nåt? Om man blir lite allergisk menar jag, av vaccinet. Spännande hur som helst.

Jag har bokat en tjänsteresa till Ukraina och Kiev och en konferens där. Ser fram emot att få se Kiev och träffa en ukrainsk kollega som jag har jobbat lite med. Men mest längtar jag till min Stockholmsresa och att få träffa kompisarna igen. Men det är ju snart, om en månad bara.

När vi nu talar om saker att längta till så ligger jul, kyla, snö, mörker, adventsljusstakar, min julgran med kulor, tända ljus, glögg och julmarknader också rätt bra till.

Annars har jag kommit in i en läsperiod och är rätt nöjd med att bara kolla sunkiga svenska tv-program på internet och läsa böcker hemma i soffan.

Jaha ja, det var denna korta uppdatering det. A bientôt mes amis.

Obama & freden

Nej, Obama har hittills inte uträttat nåt, mest snackat, så förtjänar han ett fredspris? Först tänkte jag också, men hu så puckat? Varför då? Jo, därför att priset i sig är en maktfaktor att räkna med. Jag tror att Norska fredskommittéen har varit särdeles smart i år.

Nu har nämligen Obama prata om att stärka Icke-spridningsavtalet och att vi måste jobba för nedrustningen av kärnvapen. Men har han åstadkommit något? Nix, inte än. Men i maj när det är Icke-spridningskonferensen (NPT conference) i FN:s högkvarter i New York så kan ju inte en fredspristagare sitta där med armarna i kors utan måste bevisa vad han går för. Så jag säger inte som alla andra att det är konstigt; utan jag säger: Smart drag av fredskommittéen. En värld med färre kärnvapen skulle ju verkligen meritera ett pris. Och med tanke på att avtalet har varit lite i gungfly på sistone så kan detta vara precis vad som behövs för att stärka det och att börja nedrustningen på allvar.

Glöm inte att skriva på vår namninsamling för sakens skull:
http://petitions.ituc-csi.org/no-to-nuclear-weapons.html